Misären fortsätter..
Min hals känns som ett öppet sår. Jag kan inte prata, bara viska. Min son frågar undrande varför mamma pratar sådär. Förklarar att jag har "ajaj" i halsen men att det snart går över, måtte det vara så.
För den här omgången sjukdom har varit ett rent helvete. I snart en vecka har jag varit dålig. Ögat är eventuellt lite bättre idag och jag har ingen feber, men halsen jag blir galen så ont gör det.
Känner att jag missar så mycket. Det är dom första riktiga vårdagarna, min son ska på sitt första kalas imorgon och jag ligger hör nedbäddad i sängen. Tittar ut genom fönstret och ser människor som går genom parken på väg till jobb och till träning. Och det känslan av orättvishet blir så stark.
Och jag frågar mig varför, helvete varför skulle jag bli så här sjuk.
