Sitter i soffan. Stirrar framför mig. Helt plötsligt blev allt så tungt. Kroppen värker. Det sätter sig på mig mentalt jag kan inte skaka av mig känslan. Ensamhet i sjukdom.
Så många saker jag skulle behöva göra, men jag sitter här. Det borde vara ok, att bara sitta här. Men jag tycker inte om det, jag vill vara på språng och bort och iväg. Så jag slipper tänka på den här skiten.
Tänk om jag inte orkar konferensen. Bara att köra dit imorgon känns överväldigande. Att bära ut min packning.. Men imorgon är en annan dag och allt kan ändras inom en kort stund.