Efter att jag blev inlagd förra gången så kände jag mig riktigt låg, orkade inte med att skriva någonting här. Och sen när jag väl tagit mig upp på fötter igen fokuserade jag på att göra saker som gav mig energi. Anledningen till att jag kände mig så nere tror jag var att jag fick en riktigt verklighetscheck. Och att jag blev så ensam där på sjukhuset. Men jag hann med att få ca 5 bra dagar innan jag gjorde en ny behandling i fredags.
Fredagens behandling gick bra, tog lite längre tid än vanligt då jag även fick tre påsar blod också. Blodtrycket sjönk en del, men annars ok.
Helgen har också gått bra, Det har varit sol och jag har orkat vara ganska som vanligt. Vallningar, frossa och lite ont i kroppen. Men har kunnat mota det mesta genom rörelse, tidiga kvällar i säng och lite jävlar annamama.
Nu vet jag att jag går in i en jobbigare tid. Väntar på att jag ska tappa den där jävla rösten, det gör mig galen. Kanske en liten biverkning för de flesta, men jag avskyr den. Framförallt för att jag inte kan kommunicera med sonen på ett bra sätt och för att jag inte kan gå och jobba etc, man blir så låst och hämmad. Men det går oftast över efter ett par dagar.
Nu funderar jag mest på om jag ska åka till gymet och träna eller ta en promenad runt sjön. Fördelen med gymet är att jag har nära till en toa om det behovet sätter in. Springer på toa flera ggr om dagen och det blir ofta rätt akut läge..
Jaja, stora frågor :)