Lever och älskar det!
I onsdags var jag iväg på kalas. En riktig helkväll blev det. Var ute senare än jag varit sen jag blev sjuk. Dansade, pratade, drack drinkar och kände mig sjukt stark.
Hade fått hjälp med make och köpt mig en hatt just för ändamålet, jag fick många komplimanger och det kändes som om jag var frisk.
Fick lida av lite extra trötthet och tungt huvud dagen därpå, men så värt!
Känns helt overkligt att detta ska vara sista cellgifterna (måste säga peppar peppar).
Värdesätter vardagen så mycket mer nu och jag har bestämt mig för att njuta i sommar. Trots strålning och 13 kommande herceptin behandlingar, kan fan inget vara värre än cellgifter.
Jag börjar tro på framtiden igen. Inte på ett självklart och ta för givet sätt, utan med spänning och livsgnista.
