Ligger uppkopplad mot giftet igen, giftet som ska göra mig frisk. För frisk ska jag bli, punkt. Tiden, tiden den är ett konstigt fenomen. Rusar fram eller står still. Sen jag fick det här vidriga beskedet om att cancer intagit min kropp så har tiden blivit så värdefull.
Dagarna som flyger förbi stressar mig. När jag mår som sämst tar jag timme för timme, minut för minut. När jag mår som bäst hinner jag inte blinka förrens dagen är över. Trots att jag är mitt uppe i behandlingen så vill jag inte att tiden går så fort, för jag vet någonstans långt där inne att risken finns att jag inte överlever. Att mina dagar kan vara färre pga sjukdomen.
Men nu är snart rond 3 avklarad, dvs hälften. Det är nedförsbacke nu⭐
