Sovit bra, som en sten i 9 h. Lång startsträcka på morgonen. Huvudet fullt av bomull och kroppen känns inte riktigt som min, känns som om jag är placerad i en tung och fumlig kropp proppad med värk.
Men nog om det helvetet. Jag fick i mig kaffe och macka tillsammans med lite smärtstillande.
Så strax ska jag ta ut den här gamla cellgiftspåverkade kroppen i snön och gå en promenad med världens bästa lilla kille! Förhoppningsvis kasta några snöbollar med.
Tar en timma i taget, förhoppningsvis blir det snart nerförsbacke igen.