Punkt för rävgiftt
Jag hoppas så innerligt att vi satte punkt för den värsta behandlingen i fredags. Jag vet att jag har två ggr kvar efter operation med annat cytostatika, men det ska vara en "promenad i parken" jämfört med det jag fått hittills ( docetaxel )
Det börjar smyga sig på nu, biverkningarna. Det kommer liksom mer och mer i en ständigt stigande grad, och det läskiga är att man aldrig vet när det slutar.
Idag två dagar efter behandling har jag hjärtklappning, svettningar/frossa och myrkrypningar.
Imorgon väntar antagligen ledvärk. Läkaren skrev ut morfin till mig. Men jag vill helst undvika det.
Har bara fått det vid ett tillfälle innan (korsbandsskada) och då spydde jag i timmar. Så det känns verkligen som den sista utvägen.
Nu ligger jag här och lyssnar på sonens lugna andetag, njuter av att bara få ligga nära han och känna livet. För även om jag har tuffa dagar framför mig så lever jag, och jag har det mest fantastiska som finns bredvid mig.
I eftermiddag ska jag ta med mig lilleman på show, vi ska se "babblarna" på Intiman, och förväntan jag såg i hans ögon tidigare idag när jag sa att det äntligen är söndag är bland det ljuvligaste jag sett ❤
En dag i taget, en timma åt gången och stanna upp och njut av det jag har just nu.
Och kom alltid ihåg: "jag har sjukdomen, men sjukdomen har inte mig"
